Jag är precis hemkommen från träningen och är halvt mörbultad men tänkte att jag skulle ta upp en grej här på bloggen. På väg hem på spårvagnen får jag syn på en artikel på nätet som handlar om alla skönhetsideal och förväntningar som unga kvinnor måste handskas med. Artikeln ifrågasätter också kändisars förespråkande för jämställdhet och kvinnlig dominans, samtidigt som de själva är lättklädda och sexistiska. Vid ett tillfälle skriver Sandra Hawken Diaz att:
”While artists like Lady Gaga and Beyoncé seem to present empowering messages about how ”girls rule the world,” in their videos they deliver that message half-naked, through pouting lips while humping the ground or spreading their legs. [...] We should be outraged at what these messages are doing to our daughters.”
Trots att jag är stor Beyoncé fan så håller jag med Diaz, kvinnokroppen objektifieras ständigt och det är verkligen ingen nyhet. Jag är inte heller helt obekant med att man kritiserar kampanjer och reklamer där kvinnor är lättklädda/nakna och anser dessa vara stötande, men jag tycker ändå att det tillhör ovanligheten när man talar om just feminism och kvinnors värde. Jag tror att anledningen till att ingen höjer ögonbrynen åt en Beyoncé som sjunger att kvinnor styr världen samtidigt som hon vickar rumpan är för att vi förknippat lättkläddhet med feminism och kvinnans egna beslut över sin kropp. Ofta är det ju så också, kvinnor som väljer att klä sig lättklädda brukar använda det som en manifestation för att understryka att de styr över deras egna kroppar och att de är fria att ta på sig vilka plagg de vill.
Ju fler plagg kvinnan slänger av, desto mer kontroll visar hon att hon har över sin kropp och kontrasten och motsatsen till detta blir de kvinnor som väljer att skyla sig. De är utmålade som de förtryckta, de har ingen frihet och de vet inte skvatt om kvinnlig värdighet och feminism. För inte så länge sedan ifrågasatte man kvinnor som kallade sig själva för feminister, samtidigt som de av andra ansågs vara utmanande klädda och lösakiga. Nu är det beslöjade, muslimska kvinnor som inte kan vara feminister. Eller så måste man tydligt nämna att man både är muslim/beslöjad OCH feminist, som om de vore varandras motsatser. Det existerar ingen förståelse alls till att vissa kvinnor faktiskt anser att deras värdighet ligger just i att skyla sig.
Faran här är oförståelsen till att feminism kan yttra sig, se ut och tolkas på en mängd olika sätt. Västvärldens mall och bild av feminism och kvinnlig värdighet skönmålas och anses vara den ultimata, denne ska vi tvinga på alla och peka ut de som vägrar ta sig an den som kvinnoförtryckare, sexister, och icke jämställda. När olika fall av hedersrelaterad våld belyses av media så är SD sympatisörer (och många andra) snabba med att fråga var Sveriges feminister är, och varför de är så varsamma i deras hanterande av kvinnoförtryck som drabbar kvinnor med annan etnisk bakgrund. För de är ju dem som ska rädda oss från allt vad förtryck och ojämställdhet innebär.
Jag har insett att det är just detta som avskräckt mig så många gånger vad gäller feminism och feminister. Jag ser dubbelmoral i att vilja sprida feminism samtidigt som man ser ner på och anser sig vara överlägsen kvinnor som inte tolkat feminism på samma sätt som en själv gjort. Chandra Mohanty är en framträdande figur och hon har skrivit många verk vad gäller just dessa ämnen. Hon var på besök i Sverige år 2007 och i DN kan vi läsa att:
”[...]hon hjälpte Västerlandets kvinnorörelse att frigöra sig från sin överlägsenhetskänsla gentemot kvinnorna i de forna kolonierna.
Titeln på sin uppsats lånade hon från Joseph Conrad, ”Med västerländska ögon”. Tesen hon drev var att europeiska och amerikanska feminister beskrev tredje världens kvinnor som om de allihop var av samma olyckliga ras. I skrifterna spökade en genomsnittlig ”tredjevärldenkvinna” som var sexuellt kuvad, okunnig, fattig, traditionsbunden, familjeorienterad och trakasserad. I kontrast till henne stod underförstått den västerländska feministens egen självbild: modern, utbildad, beslutsmäktig och med kontroll över sin kropp.
[...] – Och innan vi hört dem kan vi fråga oss själva varför vi plötsligt är intresserade av slöjan? Varför har den seglat upp som en storpolitisk fråga? I vilkas intressen?”
